Uppfödare
Om Jaktspanieln
– Vad är det för hund?
Jaktspaniel är ingen hundras, det är mer en rastyp.
Jaktspanieln är en hund av spanielras som avlats fram för sina mycket goda jaktegenskapers skull.
Det kan vara en springer spaniel, en cocker spaniel, en clumber spaniel eller en welsh springer spaniel. I Sverige är det dock uteslutande springer spaniel och cocker spaniel som avses när man pratar om jaktspaniel.
Ibland kallas jaktspanieln i Sverige för working springer eller working cocker.
Hur många spanieltyper finns det?
I Sverige pratas det om tre olika typer av spaniels; utställningstyp, dual-purposetyp och jakttyp.
Utställningstypen
Avlas i princip uteslutande efter sitt utseende och sina framgångar i utställningsringen. Hunden bedöms efter hur väl den passar in i en definierad rasstandard och hur den rör sig i trav i utställningsringen. Hundar som är dominanta i sin läggning premieras högst eftersom dessa gärna “visar upp sig” såsom önskas.
Jaktlusten och dresserbarheten är kraftigt inskränkt. Genom att aveln bedrivs på dominanta hundar saknas ofta den för spanielrasen karaktäristiska viljan att vara sin förare till lags.
Utställningstypen är större och tyngre samt väsentligen mer behårad än de två övriga typerna.
Förekommande färger hos utställningsspringern är lever/vit, svart/ vit eller trefärgad.
Förekommande färger på utställningscocker är allsköns olika färgkombinationer samt enfärgade eller enfärgade med vita tecken.
Dual-purposetypen
Är en typ som ska passa för både jakt och utställning. Den är aningen mindre i storlek än utställningstypen. Den har mer jaktlust än utställningstypen men är långsammare i söket än jakttypen. Denna typ finns i samma färger som utställningsspringern.
Dual purpose typen används oftast som kortdrivare med skall på klövvilt.
Jakttypen
Är uteslutande framavlad för sina jaktegenskapers skull. Man ser främst till hundens mentala egenskaper och vilja att vara till lags (dresserbarhet). Ju högre jaktlust hunden har desto viktigare är det att den lätt ska kunna “dresseras”.
Temperamentet är en mycket pigg och alert hund som alltid är “på hugget”. Jakttypen är och ska vara mycket mjuk till sin läggning för att lätt kunna dresseras (kallas även för vek), men den ska inte vara rädd eller skygg. En rädd eller skygg hund fungerar inte under jaktliga situationer där den måste kunna ge sig in i tätt björnbärssnår eller apportera en skadeskjuten fågel, som kanske försöker bita hunden.
Eftersom hundens jaktliga och mentala egenskaper värderas högst i aveln så är jakttyperna inte homogena vad gäller utseende. Det finns allt ifrån små smärta hundar till stora kraftiga hundar. Behåringen är mycket mindre än på ovanstående varianter och ögonlocken sluter alltid tätt kring ögonen.
Ljud såsom skall är ett graverande, och på jaktprov diskvalificerande fel hos jakttypen och får absolut inte förekomma.
Jaktspringern
Förekommande färger är lever/vit eller svart/vit. Trefärgade jaktspringrar förekommer aldrig.
Storleken varierar från ca 15 kg – 23 kg.
Jaktspringern är en pigg och livlig hund. Den är mycket social, men utser gärna en som den tycker mer om. Apporteringslusten är mycket stor och en springer bär ofta på allt möjligt.
Jaktspringern är förskonad från flertalet ärftliga sjukdomar, men ibland dyker det upp fall av höftledsdysplasi. På grund av sina hängande öron kan öroninflammation uppstå men det är inget stort problem.
Jaktcockern
Finns i allsköns olika färgkombinationer samt enfärgade eller enfärgade med vita tecken. Storleken varierar från 9 kg till 15 kg.
Temperamentsmässigt skiljer sig cockern från springern genom att vara mer envis och “full i sjutton”. En jaktcocker är mycket social och älskar alla. Många tror att en så liten hund som jaktcockern inte klarar att apportera större vilt såsom hare eller gås. Inget kan vara mer felaktigt – just här kommer cockerns envishet till sin rätt.
Även jaktcockern är en frisk ras förskonad från flertalet ärftliga ögon- eller ledproblem.
Emellanåt dyker det dock upp fall av höftledsdysplasi. På grund av hängande öron kan öroninflammation uppstå, men det är inget stort problem.
Jaktsätt
Jaktspanieln är specialiserad på att stöta och apportera fågel och småvilt, såsom kanin och hare. De kommer bäst till sin rätt i snårig terräng, där vi själva inte kan ta oss fram.
Både cockern och springern arbetar under hagelbössans räckvidd, d v s det vilt den finner ska med lätthet kunna skjutas av hundföraren.
Söket sker i hög fart med stor intensitet. Hunden är mån om att ta kontakt med sin förare för att få direktiv om vad som ska göras. När hunden funnit vilt (fasan, kanin, ripa, järpe, hare, morkulla, rapphöna) ska den se till att få viltet på vingar eller fötter, för att därefter omedelbart stanna. Denna stadga möjliggör skott, varför hundens dresserbarhet är en mycket viktig egenskap. Stadgan är ingen medfödd egenskap utan lärs in under hundens två första levnadsår.
Cocker spanieln har ett något tätare och mer snoende sök än springern, som söker mer likt en vindrutetorkare.
Hundarna, oavsett ras, ska hela tiden arbeta tyst. Inga störande ljud såsom skall eller gnäll får höras.
Efter skottet ska hunden apportera viltet till föraren med mjuk mun. Hård mun är ett graverande fel och utesluter hunden från placering på jaktprov. En spaniel ska kunna dirigeras till vilt den inte sett fällas såväl på land som i vatten. En jaktspaniel ska villigt ge sig i vatten.
En jaktspaniel är alltså en hund som arbetar både före och efter skottet. Detta ställer mycket stora krav på hundens förmåga till samarbete och dresserbarhet. I ena stunden ska hunden arbeta i hög fart för att tvärstanna vid viltkontakt och lugnt se på när viltet förhoppningsvis fälls.
Under jaktprov prövas hundarna i par, d v s två hundar arbetar samtidigt. Då det skjuts för den ena hunden ska den andra hunden stanna för att se på när parhunden apporterar. Här gäller det att hunden verkligen kan koppla av och inte jaga upp sig av avundsjuka!